Vi började med att ta oss till den lilla byn Puerto Jimenez på Osa-halvön. Inrikesflyg är ett bra alternativ, vi betalade cirka 93 dollar per person inklusive avgifter för våra biljetter. Färden genomförs i ett litet propellerplan, närmare bestämt en de Havilland Twin Otter DHC-6-300.
Från Puerto Jimenez går dagligen klockan 6 på morgonen en s.k. ”taxi collectivo” till orten Carate. ”Taxin” är en bil med flak och träbänkar. En presenning skyddar mot solen och eventuellt regn. Färden tar cirka två timmar. Väl framme i Carate får man vandra 3,5 km längs stranden till ingången till Corcovado-parken vid skogvaktarstationen La Leona. Solen är oerhört stark i södra Costa Rica, särskilt när man går helt oskyddad längs en strand, så en skyddande hatt är starkt rekommenderad. Solkräm på armar, händer och annan exponerad hud är också ett måste. Dessutom bör man använda insektsmedel för att skydda sig från bett. Svenska diton är sannolikt för klena för att hålla horderna i regnskogen borta, vi satsade på säkrare kort och köpte en spray med 25% DEET, som var effektiv men även den behövde appliceras jämnt och heltäckande. Fördelen med en spray är att man kan använda den även på sittunderlag och kläder, vilket visade sig vara praktiskt. Trots detta drog jag på mig flera fästingar, så en pincett eller dylikt är ett måste för att plocka bort dessa. Det bör dock poängteras att fästingarna i Costa Rica, såvitt jag vet, inte bär på borrelia eller dylikt, så de är mer ett irritationsmoment än en hälsofara.
Collectivon till Carate
Röda aror i vilt tillstånd
Väl framkomna till La Leona fyllda vi på vårt vattenförråd och gav oss ut på vandringen. Det visade sig omöjligt att få tag på kompass och en ordentlig karta i Puerto Jimenez, men vi beslutade oss ändå för att ge oss ut utan guide. En sak man absolut måste ha med sig är en aktuell tabell över tidvattnet då vissa passager under första dagen är direkt farliga vid högvatten och man riskerar därmed att fastna i upp till fyra timmar i väntan på ebb. Detta papper kan man relativt enkelt få i Puerto Jimenez, vi fick vår av Toucan Travel, som arrangerar guidade turer.
Den första sträckan går omväxlande inne i skogen och längs stranden, men följer ständigt kusten så det är osannolikt att man skulle kunna gå vilse, även om man kan tappa bort stigen då och då. Havsbrisen ger en del svalka och terrängen är mestadels platt, så det är inte särskilt tungt att gå i början. Längs vägen ser man mängder med olika krabbor, både någon slags röda och blåa krabbor och eremitkräftor. Stora spindlar är också vanligt förekommande, men de håller sig till sina nät och är ingen som helst fara så länge man håller lite uppsikt. Dessa spindlar är dessutom, såvitt jag vet, inte särskilt giftiga. Vi såg även en myrslok som klättrade i en palm, tämligen obekymrad över de gapande människorna nedanför den.
Dessa ödlor ser man överallt
På med kängorna igen efter en flodövergång
Kustnära regnskog
Vanligt förekommande spindel
En insekt jag inte känner igen
Vanligt förekommande träd i området
Myrsloken
Dessa gropar, grävda av krabborna, finns överallt längs kusten
Under en kort paus såg vi en tapir stående i vegetationen i ett litet träsk, inte mer än något tiotal meter ifrån oss. Jag hade precis tagit av mig kängorna och placerat fötterna i högläge (för att kyla ned dem och förebygga svullnad och värmeblåsor) när en guide kom förbi och varnade oss för att högvattnet var på ingång och att vi borde skynda oss till den första passagen som måste avklaras innan det. Det var alltså inget annat att göra än att snöra på kängorna igen och sätta fart.
Tapiren
Ännu en oidentifierad insekt
Det första stora hindret kom cirka klockan 11:30, två och en halv timme efter att vi gått från La Leona. Platsen ifråga var den nämnda passagen längs stranden, vid höga klippor. Man var alltså tvungen att gå på utsidan av klipporna och kunde därmed inte undvika stranden. Trots att högvattnet var klockan 13 stod vågorna redan ganska högt. Vi tvekade och väntade en halvtimme, men vinden avtog inte och vattnet fortsatte att stiga. Då vi stötte på två andra vandrare som inte tänkte passera stället bad vi dem hålla ett öga på oss ifall något skulle hända och bestämde oss sedan att för att försöka passera, trots att vi inte kunde se hur lång passagen var eftersom klippkanterna skymde sikten.
Jag tog av mig kängorna, kavlade upp byxorna och bytte till ”flip-flop”-sandaler, vilket var ett misstag. När jag försökte springa förbi första stället plaskade vågorna upp till låren på mig så byxorna blev ändå blöta. Sandalerna blev blöta och väldigt hala. När jag försökte klättra över de hala stenar som utgör hundratals meter av resten av passagen halkade jag otaliga gånger och slog upp sår på två tår. Sandalerna gled också av många gånger. Packningen gjorde inte saken lättare och varje gång jag var tvungen att böja mig framåt fick jag tältet i bakhuvudet. Jag kollade av klockan med täta mellanrum medan jag halkade omkring på stenarna eftersom jag fortfarande var orolig över risken att bli fast uppe på ett stenröse utan skydd för solen ifall vattnet skulle stiga för högt. Det bör påpekas att det inte är risken för att bli blöt som är problemet med denna passage utan de kraftiga vågorna som slår in mot land och de kraftiga strömmarna som blir direkt farliga om vattnet stiger för högt. Min sambo använde mer fotriktiga och rejäla Teva-sandaler, och klarade sig galant medan jag fick kämpa mig fram meter för meter. Hela passagen tog en halvtimme för mig. Efter det var jag rejält trött. Väl framme på torra land igen stötte vi på ytterligare två vandrare, på väg åt motsatt håll, som sade att nästa passage låg en dryg kvart bort och att vi borde skynda oss för att hinna förbi den innan klockan 13. Vid det här laget var jag väldigt trött på mina sandaler men ville inte få alltför mycket sand på mina strumpor och i kängorna, så jag drog bara på mig ett par strumpor, snörde på mig kängorna igen, bet ihop och gick vidare.
Kustnära regnskog
Bananer har spritt sig in i parken från plantager i landet
Ett typiskt mindre vattendrag
Omplåstrade fötter (fottejp är, som alltid, otroligt användbart)
Strand
Det visade sig att den kommande passagen var rena barnleken, bara ett litet vattendrag. När det var avklarat tog vi en välbehövd lunchpaus och åt medförda snabbnudlar (ett bra kostalternativ då de väger nästan ingenting, kan ätas i bifogad förpackning och därmed inte innebär extra diskning, har ett relativt högt kolhydratinnehåll och dessutom innebär att man kan dricka upp allt vatten som går åt för matlagningen). Jag passade också på att rengöra och plåstra om mina tår. Fottejpen kom väl till pass för att stabilisera plåstren. Under hela måltiden hade vi sällskap av ett antal eremitkräftor som flockades bakom oss och med stor nyfikenhet försökte ta sig närmare. De var synnerligen komiska och det hela liknade en tecknad film. Jag slängde åt dem några nudlar, som de blixtsnabbt slukade.
Återstoden av den dagens vandring blev allt tyngre efterhand som vi blev tröttare av den intensiva värmen. Vi hade dock med oss Resorb (vattenlösliga tabletter som förebygger uttorkning), som vi löste i våra vattenflaskor, och torkad frukt. Dessa två tillbehör är ovärderliga för långa vandringar i hög värme. Eftersom man dricker litervis med vatten på kort tid tappar man mycket mineraler och salter, vilket Resorb-tabletterna fyller på. Den torkade frukten ger snabba kolhydrater som hjälper en att fortsätta när man känner av tröttheten.
Vi gick fel flera gånger eftersom stigen i princip saknar märkning, sånär som på några enstaka skyltar som i vissa fall är missvisande. Eftersom vi dock visste att vi skulle följa kusten var det lätt att komma på rätt kurs igen, även om några av misstagen innebar att vi klättrade uppför flera mycket branta sluttningar, vilket tröttade ut oss ännu mer och tog ännu mer tid i anspråk.
"Tydlig skyltning" var det, ja
En samling larver
Bladskärarmyror
När vi närmade oss Sirena-stationen, målet för dagens vandring och platsen för vår övernattning, gick jag nästan in i en stor tapir som stod bara några meter framför mig. Det stora och i mina ögon mycket märkliga djuret tog ingen större notis om oss. Efter några ointresserade blickar fortsatte den att klia sig mot en palm. Den var så orädd att vi var tvungen att gå runt den för att komma vidare, då den inte gjorde någon ansats till att gå undan.
Efter att ha gått fel ytterligare än gång, om än bara med något hundratal meter, kom vi slutligen fram till den sista flodpassagen. Vattnet var då upp till knäna, så jag tog av mig kängorna och vadade över i sandalerna, vilket faktiskt gav en ganska behaglig svalka åt fötterna. Under den sista etappen, med bara några hundra meter kvar till Sirena-stationen, stötte vi på flera upprymda fågelskådare som entusiastiskt fotograferade röda aror på långt håll med sina kraftfulla objektiv. Det var inte direkt läge då att påpeka att de röda arorna kan ses på mycket närmare håll nära La Leona eller för den delen inne i Puerto Jimenez, där de sitter i palmerna inne bland bebyggelsen.
Skymningen var redan på ingång när vi cirka klockan halv sex nådde fram till Sirena-stationen, åtta och en halv timme efter att vi lämnat La Leona. Vår lunchpaus tog cirka en timme och vi pausade en dryg halvtimme innan tidvattenpassagen så det hela tog cirka sju timmar effektiv tid (inklusive ett fåtal kortare pauser på några minuter).
När vi slog upp det medhavda tältet (madrasser tillhandahålles av Sirenas personal) på stationens täckta träplattform hade det redan mörknat. Jag insåg då att det var helt onödigt att släpa på ett tält, det enda som hade behövts hade varit ett myggnät. Sovsäckar (som vi dock inte hade med oss) är också helt onödiga, det är omöjligt att använda en sovsäck i sådan värme. Vi hade dock med oss några lakan, ett för tältets golv och ett att ha på sig (även om det inte användes mycket). Duscharna på Sirena-stationen är spartanska men mycket välkomna efter en svettig dag). När kvällen fallit behövs insektsmedlet extra mycket, det finns gott om mygg och annat otyg som letar efter en kvällsmåltid. För den naturintresserade är Sirena något av ett mecka av likasinnade, här finns såväl guider som turister och forskare. Under kvällen såg jag ett halvdussin människor stryka omkring runt stationen med ficklampor, på jakt efter kvällsaktiva djur. Flera gånger såg jag när någon upptäckte en insekt på sig och istället för att bryskt borsta bort den med handen, plockade de ömt och försiktigt upp den, granskade den med en blick full av beundran och fascination, och satte sedan ner den med nästan överdriven försiktighet. Ett särskilt omnämnande måste också göras av den märklige man som sov helt utan myggnät eller tält, öppet på en madrass. Han var ovanligt stillsam och harmonisk, erbjöd oss mat (vi hade dock med oss mer än vi kunde äta) och utövade avancerad yoga när vi vaknade på morgonen kvart i sex. I vilket fall som helst hade jag sagt att det var dårskap att sova utan myggnät eller liknande skydd, men han gav ett starkt intryck att vara betydligt mer i harmoni med sin omgivning än oss andra, så jag kunde bara imponeras.
Bönsyrsa på Sirena-stationen
Övernattningsplattformen på Sirena-stationen
Den första dagen var rejält uttröttande men gav inga större blessyrer utom milda skavsår på insidan av låren och mina tidigare nämnda sår på foten, som jag dock med lätthet kunde sköta om. Jag hade några små värmeblåsor på foten, som dock inte medförde något obehag och som försvann av sig själva under natten. Under natten sov jag gott, trots den tryckande hettan och avsaknaden av såväl fläktar som luftkonditionering. Dagen efter packade vi ihop tältet, och jag punkterade min sambos blåsor under tårna. När vi tömt dem på vätska tejpade vi om tårna för att skydda huden från mer slitage. Jag tog ett nytt och torrt par av kronans stålgrå utanpå mina kompressionsstrumpor och snörde på mig kängorna. Efter en frukost bestående av bröd, frukt och den traditionella mixen av ris och bönor gav vi oss ut på andra etappen, som ledde oss rakt in i regnskogen.
Det visade sig att stigen in i regnskogen var betydligt enklare att gå än den lösa sanden vi fick stå ut med första dagen. Skogen skuggar också, vilket gör solen till ett mindre problem, även om det är väldigt varmt och tyvärr i princip vindstilla nere i skogen om det inte blåser rejält.
På väg in i regnskogen
Stigen var tydligare och enklare att följa andra dagen, även om vissa förgreningar gav upphov till huvudbry. Det var dock relativt enkelt att följa tidigare fotspår och på så vis luska ut vilken avtagsväg som var rätt. De första femton kilometrarna var längs platt terräng. Vattendragen var relativt grunda och vi korsade dem utan att ta av kängorna. Man fick klättra över stockar i vissa fall, men även det var enkelt avklarat. Värmen krävde dock sin tribut, och svetten rann lika mycket som första dagen. Skillnaden var att utan den stekande solen och havsbrisen fanns inget som kunde torka kläderna. Byxorna blev dyblöta, inte av vatten utan av svett. Det ganska milda skavsåret på insidan av låret började nu göra sig mycket kännbart och jag ångrade intensivt att jag inte tänkt på att raka insidan av låren i förväg men hade ändå satt några remsor tejp på de berörda områden innan vi gick från Sirena. Tyvärr missade jag en plats, som sedan skavde ordentligt.
Under vandringens gång lägger man märke till att man inte ser lika många djur som under första dagen, en naturlig följd av att man går inåt landet, mot primärskogen. Myror och insekter är dock legio. Fåglarna hörs, men är svåra att se uppe i lövverken. Vi fick dock en mycket uppskattad överraskning när vi såg två olika grodor, en mindre brun variant som jag inte kände igen, och en rödögd trädgroda som satt på ett blad. För den reptilintresserade finns det gott om ödlor att titta på, även om jag som lekman tyckte att det verkade som att de otaliga individerna inte representerade mer än ett par olika arter.
Rödögd trädgroda
Svampar på nedfallet träd
Skogen tätnar
En liten brun groda med svarta ränder
Bladskärarmyrorna finns överallt och är en fascinerande syn även när man vant sig vid dem. Outtröttligt bär de, dygnet runt, sina avklippta bladdelar tillbaka till boet. För de av er som inte känner till dessa fascinerande insekter så kan det vara på sin plats att berätta att de inte lever av bladen i sig, utan använder dessa till att odla en slags svamp, djupt inne i sina myrstackar, sedan lever de av sporerna. Det är bara en enda specifik sorts svamp som fungerar för denna symbios och myrorna ser till att klimatet i de underjordiska odlingskamrarna är väldigt noga kontrollerat och konstant. Dessutom ser de till att inga organismer som kan hota svampodlingarna följer med ner i underjorden, genom att särskilda små putsarmyror sitter på varje blad som misstänks bära på något skadligt, och sedan rengör bladdelen minutiöst medan den bärs av en annan myra mot stacken.
Myrstack
Fler svampar
Under dagen gjorde jag många observationer av vegetationen och då särskilt marken, som alltid torde vara av intresse för terrarie-entusiaster. I likhet med vad jag sett i Vietnam tidigare växer det ingen mossa på marken, och bara sparsamt med mindre markvegetation. Det dominerande inslaget är lövlagret, som är cirka 5 centimeter djupt på de platser jag undersökte. Under det finns den rödaktiga karakteristiska leran, som har en mörkare ton på platser där den är mer uppblandad med nedbrutet organiskt material. De enda platser där leran är starkt ljusröd är där den nyligen kommit i dager eller i branta sluttningar.
En växt jag inte känner igen
Detta är nog en välbekant syn för många av er
En ståtlig epifyt
Ännu en ödla
Under mina undersökningar såg jag hoppstjärtar som var påfallande lika de tropiska hoppstjärtar som cirkulerar i hobbyn. Jag såg även en del gråsuggor, som faktiskt var mer lika våra svenska diton än de tropiska varianter jag sett en del odla. I regnskogen såg jag även stora jaktspindlar, utöver de vanligt förekommande nätbyggande spindlarna jag sett redan under första dagen. Jaktspindlarna var lika timida som de andra och flyttade villigt på sig. Inte mycket att bekymra sig för, med andra ord. Myrorna var mer närgångna, men var hanterbara ändå. Myggor, knott och fästingar är det största irritationsmomentet, ett heltäckande lager insektsmedel och tättsittande kläder är ett måste.
Djupare in i skogen
Ännu en skogsvy
Ännu en skogsvy
Vatten går också åt i mängder, vilket gör Resorb-tabletter välbehövliga. Om man dricker stora mängder vatten utan att lösa någon slags mineraler i dem kan vattnet gå ut i vävnaden istället för att tas upp av kroppen, vilket får en att känna sig svullen och är allmänt obehagligt. Tabletterna är alltså en billig investering i sin hälsa. Vattnet i de små floder och strömmar som förekommer längs denna vandringsled ser rent och klart ut men innehåller giardia, vilket innebär att det absolut inte ska drickas obehandlat. Giardia är dessutom tämligen svårt att utplåna från vattnet utan kokning, men den som medför ett stormkök kan naturligtvis koka upp extra vatten om det medförda sinar. Vattendragen förekommer regelbundet längs hela ledens sträckning. Små fiskar simmar i dem, men även en gammal akvarieentusiast som jag kunde inte identifiera dessa. De s.k. ”Jesusödlorna”, basilisker, syns också i anslutning till vattendragen. Jag hade nöjet att se en av dessa springa över vattenytan på sitt karakteristiska vis, men hann inte filma detta.
Efter några timmars vandring stötte vi även på kapucinapor, som med sina vita ansikten tittade nyfiket på oss. Varje sann naturentusiast kan glädjas åt att dessa apor förefaller vara långt ifrån tama. De närmade sig inte oss, trots att de var väl medvetna om vår närvaro, och verkar inte ha blivit matade.
Efter cirka 15 km av flat, lätt terräng kom vi så fram till den tämligen tunga avslutningen; nästan sex kilometer med branta sluttningar. Täta pauser, mycket vatten och medhavd torkad frukt gjorde det hela genomförbart. Efter totalt sju och en halv timme kom vi fram till stationen Los Patos i utkanten av parken. Här kunde vi ta en välkommen dusch och bjöds på kaffe och vatten av de mycket vänliga skogvaktarna. Här möttes vi även av en taxichaufför från den närliggande orten La Palma, som körde oss dit, där vi kunde åka vidare tillbaka till Puerto Jimenez. Priset för denna transport, 40 dollar, verkade först hutlös, men när vi såg ”vägen” till La Palma blev det hela mer begripligt. Det krävs en skicklig chaufför för att få sitt fordon i helt skick förbi alla dessa flodövergångar och djupa hål och gropar.
Vandringen kunde genomförts på kortare tid, vi tog medvetet fler pauser andra dagen för att göra upplevelsen mer njutbar. Det bör poängteras att, med undantag för de branta sluttningarna som tar på krafterna, är etappen Sirena-Los Patos enklare än den mer vanliga första etappen La Leona-Sirena. Är man i någorlunda bra form och har ordentlig utrustning (det behövs inga dyra specialprylar) så är det inga problem. Lite vildmarksvana skadar förstås inte, men de skarpa varningarna från de som organiserar guidade turer i Puerto Jimenez är kraftigt överdrivna.
Den som hoppas på att se massor av grodor blir förmodligen besviken, men den som i likhet med mig är mest intresserad av skogens övergripande ekologi har mycket att se och njuta av. Om jag skulle göra om det hela hade jag dock planerat in en extra heldag i Sirena, dels för att vila ut och dels för att hinna se allt som finns runtomkring stationen.
UTGÅNGSPUNKT: Puerto Jimenez (nås via buss eller inrikesflyg från San José)
MATERIEL: tält, myggnät, lakan och stormkök kan hyras. Det sistnämnda kan vara svårt att hitta, men ett hostel som ligger på tvärgatan som leder mot upphämtningsplatsen för collectivon mot Carate har gasdrivna stormkök för uthyrning. Ta med allt övrigt. Jag rekommenderar att man inte har några bomullsplagg alls på sig, ylle och syntetmaterial är att föredra. Bra kängor som tål att doppas i vatten är en stor tillgång. Fotriktiga och stabila sandaler (ej flip-flops) är också nödvändiga om man vill gå med dyblöta kängor. Vissa föredrar shorts, men jag förespråkar riktiga fältmässiga byxor, eftersom man då inte lika lätt får in fästingar, myror och dylikt på känsliga ställen (skrev och ljumskar). Dessa måste dock vara av ett material som torkar snabbt och lätt. Keps eller hatt är ett måste för första dagen, då man går på stranden under en stekande sol. Solkräm och insektsmedel är oumbärligt. Elastisk binda (för att behandla stukningar) och grundläggande sjukvårdsmateriel är också starkt rekommenderat. Fottejp är mycket värdefullt för att skydda blåsor och begynnande skavsår. Glöm inte att raka baksidan av foten och benet runt hälsenan i förväg, ifall du behöver tejpa. Det kan också vara en bra idé att raka insidan av låren ifall man behöver tejpa där.
PROCEDUR: gå till parkkontoret i Puerto Jimenez, där får du en slags faktura för inträdesavgiften och eventuell logi samt kost. Maten i Sirena är dyr eftersom den måste fraktas dit i god tid, men det kan vara värt en del pengar att slippa den extra vikten. Fakturan betalas sedan på banken i Puerto Jimenez. Efter detta måste kvitto visas upp på parkkontoret, som också kan tillhandahålla en mycket rudimentär kartskiss. Tidtabell för tidvatten kan hämtas på Toucan Travel. Boka plats på Collectivon till Carate en dag i förväg, den avgår klockan 6 på morgonen, man är då framme i Carate cirka klockan 8. Därifrån tar det 40-50 minuter att gå till La Leona, där man kan fylla på friskt dricksvatten.
SVÅRIGHET: värmen kräver sin tribut, så bär en lättare packning än du normalt klarar med lätthet i vårt klimat. Terrängen är lerig, stenig och blöt men inte särskilt svår förutom de branta sluttningarna. Man bör vara i någorlunda god form för att orka med så långa vandringar under dagens ljusa timmar. Alternativt kan den som vill göra det i lugnare tempo övernatta i La Leona och påbörja den dagens vandring tidigare. Efter övernattningen i Sirena har man gott om tid för vägen till Los Patos.
Någon flicka såg jag inte, men det var ju en vardag så hon var väl förhoppningsvis i skolan. Kul att du också varit där, Lars! Såg du några Pumilio?