Maya-ruinen
Postat: 21 okt 2012, 20:44
Det här är historien om ett monster. Terrorvivarium. Ni vet. Frankenstein och stuff.
Det är för att fira mitt allra första egnaste exemplar av Pilgiftaren som jag låter ta del av det här (tack Lars). Det är säkert också någon form av terapi. Vill ni också vara med i Anonyma Terrorvivarister får ni gärna stiga upp och presentera er när ni känner för det.
Livet har haft en del knyckar för sig sen jag senast var aktiv på riktig på forumet, ett låååååångt strömavbrott mitt i vintern när vi firade jul hos släkten, en del tjabble i det privata och det ena med det andra. Numera leker livet för jag har en ytterst förstående sambo. Fast för tillfället vistas hon i ett annat land (SVERIGE!), möjligen till följd av all lera, silikon, torv och verktyg som har funnits i vardagen, soffan och sängen i snart... ja ett och ett halvt år blir det väl så småningenom? Det är eventuellt lättare att vara förstående på distans? Skämt å sido, hon är bara helt bäst.
I alla fall... jag hade just bestämt att från och med nu skulle det bli relativt små burkar för mig, morbidariumet var ju i sig ganska omfattande (får väl lägga in lite bilder på nu läget dår också, men det blir nog en före och efter greja, eftersom jag tänker bygga om det bara det våras). Jag tänkte så där något i stil med 60 x 60 x 60 eller så... passligt med djup, passligt med höjd och passligt så det ryms två i en hylla... (btw wall of frog baserar sig nu på en svartmålad lagerhylla från bauhaus som tar 350 kg / hylla). Nå där gick jag omkring smågnolande och visslande i sommarens sken. När plötsligt...
Men OJ! Den DÄR kunde man ju gör... Nej! Tänk. Inte. Tanken... Gå snällt förbi och titta inte bakåt. TITTA INTE BAKÅt. Äh va fan... Plötsligt förstod jag precis hur Gaston kände sig med elefantofonen. Men eeen titt är väl inte så farlig eller? Om jag blundar med ena ögat? Där stod den och såg lite förlägen ut, lite skamsen... Bortslängd, oälskad och glömd. En trotjänare som på ålderdomens höst plötsligt fann sig på bar backe. Man skulle kaaanske... Men den är ju så enorm! Om jag vickar på den lite... SÅÅ tung är den ju inte... Äh dom vill säkert inte bli av med den... men jag kan ju fråga.
Och så hände det sig att jag plötsligt stod där med ett gammalt kallskåp för snittblommor. Ni vet, dom där man ser i blomsterhandeln? 195 HÖGT OCH LIKA BRETT! Det att dom förra ägarna snällt gjorde sig av med kylaggregatet gjorde ju skåpet mycket .... lättare? Men det tyckte inte min kompis som snällt kom för att hjälpa mig baxa in det. Ni skulle ha sett hans min när han såg det... ok, det ÄR ju bara 15 trappsteg upp till ytterdörren, så SÅ svårt kan det väl inte vara. Men det visade sig nog vara relativ tungt. Vi rullade fram det till trappan på störar, men sedan blev det lite jobbigt. Med ett par tappra försök med mattor under och rep runt och kring och nära döden upplevelser skulle det säkert ha gått riktigt illa om jag inte hade bett en av mina elever som är före detta gymnast att komma och hjälpa till. HUJ sa det när jag lyfte upp bakändan och killarna drog i framändan. Hum hum. inne blev det lite besvärligare. Med hela 0,8 cm till godo över innertrösklarna gick det ju galant, men när det skulle svänga in i köket fick vi tälja bort lite av dörrkarmen. Sedan gick det riktigt fint.
Det är för att fira mitt allra första egnaste exemplar av Pilgiftaren som jag låter ta del av det här (tack Lars). Det är säkert också någon form av terapi. Vill ni också vara med i Anonyma Terrorvivarister får ni gärna stiga upp och presentera er när ni känner för det.
Livet har haft en del knyckar för sig sen jag senast var aktiv på riktig på forumet, ett låååååångt strömavbrott mitt i vintern när vi firade jul hos släkten, en del tjabble i det privata och det ena med det andra. Numera leker livet för jag har en ytterst förstående sambo. Fast för tillfället vistas hon i ett annat land (SVERIGE!), möjligen till följd av all lera, silikon, torv och verktyg som har funnits i vardagen, soffan och sängen i snart... ja ett och ett halvt år blir det väl så småningenom? Det är eventuellt lättare att vara förstående på distans? Skämt å sido, hon är bara helt bäst.
I alla fall... jag hade just bestämt att från och med nu skulle det bli relativt små burkar för mig, morbidariumet var ju i sig ganska omfattande (får väl lägga in lite bilder på nu läget dår också, men det blir nog en före och efter greja, eftersom jag tänker bygga om det bara det våras). Jag tänkte så där något i stil med 60 x 60 x 60 eller så... passligt med djup, passligt med höjd och passligt så det ryms två i en hylla... (btw wall of frog baserar sig nu på en svartmålad lagerhylla från bauhaus som tar 350 kg / hylla). Nå där gick jag omkring smågnolande och visslande i sommarens sken. När plötsligt...
Men OJ! Den DÄR kunde man ju gör... Nej! Tänk. Inte. Tanken... Gå snällt förbi och titta inte bakåt. TITTA INTE BAKÅt. Äh va fan... Plötsligt förstod jag precis hur Gaston kände sig med elefantofonen. Men eeen titt är väl inte så farlig eller? Om jag blundar med ena ögat? Där stod den och såg lite förlägen ut, lite skamsen... Bortslängd, oälskad och glömd. En trotjänare som på ålderdomens höst plötsligt fann sig på bar backe. Man skulle kaaanske... Men den är ju så enorm! Om jag vickar på den lite... SÅÅ tung är den ju inte... Äh dom vill säkert inte bli av med den... men jag kan ju fråga.
Och så hände det sig att jag plötsligt stod där med ett gammalt kallskåp för snittblommor. Ni vet, dom där man ser i blomsterhandeln? 195 HÖGT OCH LIKA BRETT! Det att dom förra ägarna snällt gjorde sig av med kylaggregatet gjorde ju skåpet mycket .... lättare? Men det tyckte inte min kompis som snällt kom för att hjälpa mig baxa in det. Ni skulle ha sett hans min när han såg det... ok, det ÄR ju bara 15 trappsteg upp till ytterdörren, så SÅ svårt kan det väl inte vara. Men det visade sig nog vara relativ tungt. Vi rullade fram det till trappan på störar, men sedan blev det lite jobbigt. Med ett par tappra försök med mattor under och rep runt och kring och nära döden upplevelser skulle det säkert ha gått riktigt illa om jag inte hade bett en av mina elever som är före detta gymnast att komma och hjälpa till. HUJ sa det när jag lyfte upp bakändan och killarna drog i framändan. Hum hum. inne blev det lite besvärligare. Med hela 0,8 cm till godo över innertrösklarna gick det ju galant, men när det skulle svänga in i köket fick vi tälja bort lite av dörrkarmen. Sedan gick det riktigt fint.
